Småskaligt säsongsfiske i en arktisk miljö
Den korta stenbitssäsongen under våren är av yttersta vikt för de småskaliga fiskare som arbetar från mindre fiskebåtar i Diskobukten och söderut. De tjänar en stor del av sin årsinkomst under dessa intensiva veckor.
Stenbit (Cyclopterus lumpus) lever i stora områden i Nord- och Ostatlanten och är väldigt vanlig längs Grönlands västkust. Den fångas främst för sin rom och äts på ungefär samma sätt som traditionell störkaviar, men i Asien uppskattas även den stora honans geléliknande kött.
Stenbit är en märklig fisk – nästan helt rund med fjällfritt skinn och rader av knottriga utväxter, så kallade tuberkler, över hela kroppen. På kroppens undersida har den en rund sugskiva som kan klara upp till 18 kg. Genom att fästa sig själv med skivan mot klippor eller tång undviker stenbiten, som är en dålig simmare, att föras iväg av strömmarna. Fisket pågår mellan mars och juni och riktar in sig på de stora honorna snarare än de mindre hanarna, eftersom de innehåller mycket av den eftertraktade rommen.
Fiske
Fisket efter stenbit sker från små båtar och jollar med nät som fästs med bojar eller ankare. Fisken trasslar in sig i nätet när den går in i grunda kustområden under våren (mars–juni) för att leka. De flesta fiskare har 10–15 nät som töms dagligen, om vädret tillåter, för att rommen ska vara helt färsk när den anländer till bearbetningsanläggningen i land. Fiskaren lossar fisken från nätet och tar försiktigt ut rommen från de stora honorna. Rommen lagras sedan i rena tunnor vid låg temperatur tills den levereras till fabriken.
Viktig försörjning
I de små grönländska fiskesamhällena, några med högst 100–200 invånare, är stenbit en av få arter som kan landas, på grund av den begränsade tillgången till bearbetningsanläggningar. Därför är stenbitsfisket mycket viktigt för att de isolerade samhällena längs västkusten ska finnas kvar.
Tack vare att det inte krävs några frysanläggningar för rengöring och saltning av rommen är den småskaliga produktionen i de allra minsta fiskesamhällena fullt konkurrenskraftig gentemot de större och mer avancerade landningsanläggningarna. Royal Greenland driver mer än tio fabriker i olika storlekar som köper in stenbitsrom från lokala fiskare. På de små fabrikerna ökar personalen från en eller två personer under lågsäsongen till upp till tio personer under romsäsongen. Det är ett hårt arbete som ska utföras under de få veckor som stenbitsfisket varar och de mest produktiva fiskarna levererar upp till tio ton rom, vilket utgör en betydande del av deras årsinkomst. När den korta säsongen tar slut byter de flesta fiskare till andra arter som torsk eller hälleflundra, säljer torkad och/eller saltad fisk på den grönländska hemmamarknaden, jagar vilt eller utför andra arbeten i samhället.
Rommen kan frysas direkt i Grönland vid några av Royal Greenlands stora romanläggningar eller saltas och transporteras till företagets fabrik i Cuxhaven i Tyskland, där den smaksätts och/eller färgas och konserveras. Ett nära samarbete med lokala fiskare och egna produktionsanläggningar ger en stark integration och full spårbarhet.
